Har suttit och skrivit ett bra tag nu och kände mig inspirerad till att lägga upp en novell för den som vill läsa. Skrev den för tidningen för något år sedan.
FÖRVARNING den handlar om hästar... förstås ;)

   Nova

   ”Tänk på din dotter! Du är min stjärna, Elettra. Mitt ljus, mitt hjärta, mitt liv. Lämna mig inte… Snälla.”

– Matematik är överskattat, konstaterade Emily March och gick ut ur klassrummet. Och vilken idiot hittar på att vi ska ha en lektion sista dagen? Suck, nu är det i alla fall snart sommarlov!
   Hennes bästa vän Holly nickade instämmande.
   – Hoppas att avslutningen är lite mer lyckad det här året, sa hon och fnissade. Minns du när…
 Hon avbröts av tjejernas mentor, Ellen, som ropade på Emily från lärarrummet.
   – Du har ett samtal. Det är din mamma, hon säger att det
är brådskande. Emilys blod frös till is. Nej…
   – Hallå? Ropade hon i luren, andfådd av att ha sprungit
det snabbaste hon kan. Hon grep tag i telefonsladden och
började snurra den nervöst mellan fingrarna så det inte
skulle synas att den darrade.
   – Emily! Suckade hennes mamma i luren. Varför har du
inte mobilen med dig?
   – Jag glömde den, men kom till sak nu. Är det… Elettra?
Hon svalde hårt. Hon kunde höra hennes pappa i bakgrunden mitt uppe i en upprörd konversation med någon kvinna som hon inte kunde känna igen rösten ifrån.
   – Ja… Jag vill inte dra några förhastade slutsatser, men jag tror hon ligger illa till. Tror du att du kan ta dig hem lite tidigare?
   Emily svalde hårt igen och nickade, trots att hon någonstans i bakhuvudet visste att hennes mamma inte kunde se henne.
   – Jag fixar det, fick hon till slut fram. Jag kommer så fort jag kan. Hon la först på luren och sedan sitt bästa leende och började gå mot Ellen. Men sedan ångrade hon sig och bestämde sig för att vara ärlig istället. Så hon vände sina känslor utåt och knackade försiktigt på Ellens axel. Hon hoppade till lite i förskräckelse när hon såg flickans uttryck.
   – Men Emily, vad är det för fel? Har det hänt något? Emily drog ett djupt andetag och höll inne tårarna som brände bakom ögonlocken.
   – Det är min ponny, hon har varit dräktig ett bra tag med ett föl, men här om dagen blev hon sjuk och… Vi vet inte… Hon snyftade till och sträckte lite på sig. Vi vet inte riktigt om hon kommer klara fölningen. Och den är nära.
   Ellen la huvudet lite på sned och handen försiktigt på Emilys axel.
   – Lille stackare, suckade hon. Vill du åka hem lite tidigare gumman? Det är i så fall okej för mig. Det är ju trots allt bara avslutningen kvar. Emily nickade och började gå mot dörren.
   – Och Emily? Hon vände sig om. Glad sommar! Den tjocka kvinnan log mjukt. Emily nickade till svar och försökte förgäves le tillbaka.
När hon kom ut i korridoren började hon springa. Och hon sprang hela vägen hem bara för att få se det värsta hon kunde tänka sig i det ögonblicket.

   En timme senare låg det bara en varelse i den rymliga fölboxen. Där inne satt Daniel och Samantha March tillsammans med familjens veterinär, Mandy Cox och undersökte det nyfödda fölet. Men Emily höll till i boxen bredvid. Hon låg ned bredvid sin ponny och pratade lugnande till henne. Elettra andades långsamt nu och hennes hjärtslag avtog allt eftersom. En tår rullade ner för Emilys kind och hon kramade sin ponny hårt. Hon mindes deras första tävling tillsammans, den gången då de rev hälften av alla hindrena. Men hon hade varit stolt ändå, och sedan dess hade ekipaget klättrat upp hela vägen till toppen. Deras senaste tävling hade gått galant och de vann första pris. Ponnyn var en så stor del av Emilys liv, hon kunde inte lämna henne nu. Visst, det fanns andra hästar på gården, men Elettra var bara hennes och de gjorde allt tillsammans. Ännu en tår droppade ner i ponnyns man.
   – Snälla, Elettra. Lämna mig inte här, snyftade hon. Tänk på allt roligt vi gjort. Vi har precis lärt oss att hoppa i terräng, vi skulle bli ett perfekt fälttävlansekipage. Tänk på din dotter! Du är min stjärna, Elettra. Mitt ljus, mitt hjärta, mitt liv. Lämna mig inte… Snälla. Hästen lyfte försiktigt på ett av ögonlocken och gav Emily en blick som sa allt. Det är slut. Det tunga huvudet föll till marken igen och Elettra tog sitt sista andetag.
   – Jag älskar dig…

– Fölet måste ju ha en mamma! Utbrast Samantha förskräckt och torkade sedan en tår som tagit sig ner för hennes kind. Emily förstod att hon tänkte att de måste hjälpa fölet i första hand. Det fanns inget mer att göra för Elettra, praktiskt först, känslor sedan. Veterinären nickade fundersamt. Emily stod tyst och betraktade det som hände i fölboxen. En stor, mörk dimma hade lagt sig över hennes tillvaro. Elettra var borta. Ingen mer Elettra. Elettra…
   – Vad sägs om att vi provar med Shika? Sa Emilys pappa. Hon har ju haft föl, hon vet vad som ska göras och om vi skyndar oss så kanske inte fölet märker alls att det inte är hennes mamma. Mandy nickade igen.
   – Det är värt ett försök.
   Emilys pappa småsprang iväg i riktning mot hagen med Shikas grimma i handen. Samantha, Mandy och Emily stod tysta kvar. Emily betraktade den lilla varelsen för första gången. Stofölet var mörkt brun och hade en stor vit stjärn i pannan, till skillnad från hennes mamma som hade en smal strimbläs. Samantha och Mandy rusade plötsligt iväg och lämnade Emily och fölet ensamma. Flickan sträckte försiktigt fram handen så att stoet kunde lukta på henne. Den varma luften som kom ur fölets näsborrar var varm och behaglig och Emily började långsamt klappa hennes hals. Plötsligt krängde fölet till och hon ryckte förskräckt bort handen. Men så började stoet sakta men säkert resa sig upp på sina långa darriga ben. Emily skrattade till när fölet föll pladask ned i den mjuka halmen igen efter ett stort antal försök med att stå upp. Men till sist gick det, och just när fölet stod upp för första gången klampade Shika in i stallet. Fölet tog några stapplade steg framåt och föll sedan igen, men nu hade hon lärt sig och tog sig snabbt upp igen. Nyfiket snusade hon försiktigt på Shikas mule och puttade sedan lekfullt till hennes hals. Emily visste att de två stona skulle trivas tillsammans och bestämde sig för att döpa fölet. Samma sekund kände hon att hon hade förlorat något hon aldrig skulle kunna få tillbaka, men fått tillbaka något stort nog att fylla tomrummet med.
   – Nova, sa hon och gav fölet en puss. Den nya stjärnan.

Yeeah, nu far jag väl till stallet snart för sen kommer lisis och senare hannis och vi ska hitta på nåt :)

hasta luego!